DET GÖR ONT NÄR LOGIKBUBBLOR KROCKAR

Edward de Bono har myntat begreppet “logikbubbla” som är en väldigt målande beskrivning av hur vi alla lever i vår egen föreställning om världen. Logikbubblans omfattning styrs av vår varseblivning, d v s vad vi är beredda att uppfatta från vår omgivning och hur vi tolkar det vi uppfattar.

Edward de Bono uttrycker det som att de tankefel vi gör (jo, vi gör alla många tankefel varje dag) sällan beror på bristande logik utan på en ofullständig varseblivning. Vår föreställningsvärld är “osynkad” i förhållande till det som vi behöver förstå, och vår logik blir instängd i en för trång och lite snedvriden logikbubbla.

Vi uppfattar sällan vår egen logikbubbla (liksom vi sällan uppfattar luften omkring oss) men kan ganska ofta få syn på andras logikbubblor. Det vill säga, det vi uppfattar är inte deras logikbubblor utan vi får en känsla av att de inte verkar leva i samma verklighet som vi själva gör.

Tydligast blir detta när vi ibland hamnar i heta diskussioner med andra individer om vad som egentligen är riktiga problemformuleringar och lösningar på problem. Dessa “meningsmotståndare” verkar inte förstå vilka aspekter i situationen som är viktigast utan envisas med att lyfta fram en massa andra detaljer som inte alls är lika viktiga. Dessutom kommer de med anklagelser om att man själv inte förstår vad som är viktigt i situationen.

Istället för att utgå ifrån att alla är logiska, inom ramen för sina logikbubblor, så utgår vi ofta ifrån att de andra är ologiska, ogenomtänkta och okunniga … eller bara helt enkelt naiva. Några mindre väl valda anspelningar på bristande insikter hos den andre väcker de starka känslorna av olust till liv och samtalet fylls av mer eller mindre tydliga personangrepp.

Konsekvensen av denna ovana att inte kunna uppfatta våra respektive logikbubblor är att vi lätt blir motpoler istället för motpolare.

 
Istället för att undersöka ramarna för varandras föreställningsvärldar så dränerar vi istället vår egen psykiska energi på att sårat försvara vårt eget anseende och cementera vår egen logikbubbla. Vi lägger tiden på att krocka våra logikbubblor mot varandra istället för att hjälpas åt att utveckla våra respektive logikbubblor.

Hur utvecklar man då sin egen logikbubbla?
Man utmanar sina egna antaganden om verkligheten för att kunna vidga sin föreställningsvärld.

Hur gör man det?
Man “knådar och tänjer” sin egen varseblivning för att göra sig beredd att uppfatta nya saker i omgivningen och medvetet “observera” sina egna tolkningar av det man uppfattar. Om du observerar dig själv på vad du brukar uppmärksamma i en situation så kan du medvetet styra din uppmärksamhet på andra saker. Om du observerar vilken känsla du får när du tolkar en specifik sak så kan du söka efter källan till den känslan och medvetet prova att tolka samma sak på ett annat sätt.

Genom att utveckla vår varseblivning så kan våra logikbubblor bli både större, innehållsrikare och mindre hård i sin “yta”. När vi krockar med en annan logikbubbla så kan vår egen logikbubbla fungera som en mjuk stötdämpare och vi får tid att stanna till en stund och undersöka våra respektive föreställningar innan vi börjar resonera om problemformuleringar och lösningar.

Det gör ont när logikbubblor krockar, det är skönt när logikbubblor växer!

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *